onsdag 29 april 2009

Idag är det en härlig dag!

Det är verkligen en underbar dag idag. Solen skiner och det är rena sommarvärmen ute. Gräset görjar bli grönt och frodigt och på träden är bladsprickningen är i full gång. Men bäst av allt är det faktum att jag inte har ont hela tiden!

Igår däremot var ingen bra dag. Det var en riktigt dålig dag, en av de sämsta på länge faktiskt. Det blev bättre framåt kvällen men innan dess var det rena katastrofen.

Natten till igår vaknade jag och hade ont, riktigt jäkla ont (ursäkta språket). Så pass ont att jag inte kunde somna om. Jag hade drabbats av tandvärk för första och förhoppningsvis sista gången i mitt liv! Jag tog den sista receptfria värktabletten jag kunde hitta här hemma. Jag hade inga kvar av mina receptbelagda då jag inte hämtat ut några nya eftersom lederna känns bättre i det varmare vädret.
Free Smiley Face Courtesy of www.FreeSmileys.org

Tabletten lindrade lite, med betoning på lite. Jag slumrade lite mellan varven, av ren utmattning skulle jag tro men allt som allt blev det inte mycket till sömn den natten. Morgonen kom och värken gav inte med sig, tvärtom det blev värre. Denna ständigt pulserande bultande smärta som inte gick att komma åt höll på att driva mig till vansinne. Fy sjutton vilken humördödare smärta är. Stackars mina barn säger jag bara, jag var inte någon trevlig mamma igår. Jag hade åtminstone hyfs nog att frösöka förklara varför jag var arg och grinig men ändå! Det verkade som de förstod för de lät mig vara ifred för det mesta. Som tur var så var det ju vackert väder även igår så grabbsen var ute på tomten och lekte för det mesta medan jag led inne på soffan.


Jag var trött utav helskotta, jag hade ständigt pulserande och bultande värk plus att jag var illamående av hunger. Jag kunde ju inte äta så det blev en ofrivillig fastedag. Inte mycket till substans och näring i den fastan dock men det gick.

Jag insåg ganska direkt att jag måste till en tandläkare och det så snart som möjligt. Det är bara ett problem, det problem som satt mig i den här situationen från början. Jag avskyr tandläkare. Inte tandläkare rent personligt men jag har haft ett par dåliga tandläkarupplevelser och hyser rejäla obehagskänslor inför att besöka tandläkare sedan dess.

Att gå till tandläkaren är något jag vetat om att jag behövt men som jag skjutit på så till den grad att jag satt mig i denna smärtsamma situation. Jag var alltså vid det här läget inte bara var rädd för själva besöket utan jag led också av otroliga skamkänslor för att jag låtit det gå så långt. Jag menar, jag vet ju bättre men jag har liksom ignorerat det hela för att jag inte vill gå till tandläkaren. Precis som om problemet skulle försvinna för att man inte uppmärksammar det. Bad choise!
Free Smiley Face Courtesy of www.FreeSmileys.org

Jag tog mig i kragen och ringde maken redan på förmiddagen och bekände snörvlande situationens allvar. Jag har den otroliga turen att jag jag är gift med världens mest omtänksamme man vilket är guld värt i jobbiga situationer. Han bad mig vänta så skulle han ringa upp om en stund. Han ringde tillbaka efter ett par minuter och gav mig ett nummer. Det visade sig att hans kollega/väns mor är tandsköterska på en liten privatklinik vars nummer jag just fått. Jag blev ombedd att hälsa från kollegan/vännen så skulle de se till att få fram en tid åt mig under eftermiddagen. Av någon anledning kändes det lite lättare att vända sig till ett ställe med personlig referens än att ringa Folktandvården i stan som jag aldrig varit hos. Dessutom specialiserar dessa sig på patienter med tandläkarskräck vilket ju lät bra.

Jag fick prata med en väldigt trevlig och förstående sköterska som bokade in mig runt middagstid. Efter samtalet grät jag en skvätt, både för att jag hade ont och för att jag kände sådan otrolig lättnad bara av att ha lyckats prata om det hela och för att jag fått en tid att fokusera på.

Strax efter lunch kom maken hem och jag fick gå och lägga mig en stund. Det tog tid men jag lyckades faktiskt somna och fick sova ostört i en timme. Sen var det dags att se till att komma iväg. Tandläkarmottagningen vi skulle till ligger ca 35 min bort med bil. Lite längre dit än vad vi har in till "vår" stad men det var det värt. När man bor på landet har man ju långt till allt så vad gör 10-15 min extra.

Jag fick samla alla mina krafter bara för att gå in när vi väl kom dit. Jag kände mig ungefär som om jag skulle hoppa ut för en klippa. Men det blev lite bättre när jag kom in. Det var en liten mysig mottagning med bara två rum. Det var en väldigt intim "hemma" stämning vilket kändes lugnande. Jag fick fylla i lite papper och vänta en stund och sedan var det dags.

Allt gick över förväntan bra. Både tandsköterskan och tandläkaren var underbara. Inte ett ont ord eller fördömande. Bara trevligt småprat och praktiska detaljer. De lät mig prata och berätta hur jag kände och lugnade mig genom att berätta att jag är långt ifrån ensam som känner så här. Det kändes faktiskt skönt att höra det, för det känns så skamligt på något sätt och skammen är faktiskt värre än rädslan.

Efter en rejäl dos bedövning och lite småprat så var det dags. Det gör visserligen lite ont att få bedövning men vilken underbar lättnad när allt domnade bort och smärtan försvann. Jag kände absolut ingenting! Visst kändes det att de rotade omkring i munnen på mig men det gjorde inte ont. Jag tror till och med att jag hade kunnat somna medan de höll på, fast det berodde nog mest på sömnbristen och spänningarna som släppte.

Jag släpptes iväg med en temporär lagning och några värktabletter som jag skulle kombinera med mina vanliga receptfria. Bedövningen var fortfarande kraftig och jag mådde hur bra som helst. Innan jag lämnade mottagningen så bokade vi upp tre tider till på en gång. Dels ska den här tanden fixas till ordentligt och dels så ska vi se vad mer som behöver göras. Det kändes som om det var lika bra att fortsätta nu när jag väl tagit steg nummer ett. Dessutom var/är jag så oerhört lättad att det inte var värre än vad det var. Jag trodde minst att de skulle säga att de måste dra ut alla tänder för att det inte fanns något de kunde göra. *ryser*

Resten av kvällen gick jag som på moln. Bedövningen höll i sig en bra bit in på sena kvällen. Sen tror jag att jag fick någon konstig endorfinkick bara genom att spänningarna och rädslan gav med sig. Jag kunde fortfarande inte äta men jag hade inte ont. Det blev en tidig kväll och i natt har jag faktiskt sovit mer än jag varit vaken. Jag har visserligen vaknat ett par gånger i natt och fyllt på med värktabletter för när bedövningen väl släppte så började det göra ont igen. Jag var förvarnad om detta så jag var beredd och för varje timme som går så känns det bättre. Nu i skrivande stund så har jag knappt ont alls, bara lite obehagligt öm när jag biter ihop. Så jag lär köra på lättuggat idag, det slår i alla fall flytande föda. *s*

Så idag är en bra dag. Jag känner mig uppåt som faktiskt till slut kunde ta tag i det här. Visst jag skäms fortfarande över situationen men jag känner mig fri. Så inget ont som inte har något gott med sig! Fast den ekonomiska aspekten av det hela väljer jag att blunda för, det är en helt annan sorglig historia. *ignorera ignorera ignorera*

Ett trevligare ämne än ovan nämnda är stickning. Jag har stickat klart sockarna som min mor beställt. Då vi tog till lite med garnmängden så räckte det även till en liten bonus. Det blev ett par matchande torgvantar. Mor vet inte om detta ännu så vi får hoppas att hon inte är in här och snokar innan jag hunnit överlämna dem. *s*

          


Trots smärtan så har jag seriösa problem att göra ingenting. Dessutom behövde jag något annat att koncentrera mig på så jag påbörjade ännu ett par sockar. Den här gången blir det klassiska raggsockar i rejält norskt raggsocksgarn till min mors man som snart fyller år.






2 kommentarer:

  1. Jag tycker du är jättemodig som fixade problemet, håll fast vid den tandläkaren, trevlig blogg du har

    SvaraRadera
  2. Men uj, vilken dramatik en liten tand kan orsaka!
    Hoppas det gänns bättre med gaddarna nu...

    SvaraRadera