måndag 31 augusti 2009

Retroinspirerad virkad vågfilt

Så fick jag äntligen tag i det saknade garnet. Barkbrunt Soft Cotton från Järbo. Letade runt länge innan jag till slut hittade just den färgen hos Garnlandet.

Det tog dessvärre lite tid innan jag kunde sätta tänderna i den väntande vågfilten/ripplefilten igen då jag hade andra projekt på gång som tex de beställda pixiemössorna. Men nu har jag arbetat flitigt i två kvällar och äntligen är den retroinspirerade virkade vågfilten klar!

Jag gjorde en lite större filt den här gången då jag tänkte att "sladden" ska ha den som överkast i spjälsängen i mörkbrunt trä från 70-talet. Den kommer att passa perfekt! Filten blev 75 x 95 cm. Det räcker för att svepa om även ett lite större barn utan problem.



Medan jag satt där och jobbade med filten blev jag väldigt sugen på att göra ett större vågfiltsprojekt. De är så lättvirkade och lagom svåra att pyssla med famför tv:n. Soft Cotton skulle dessutom lämpa sig bra till att bli en filt av större modell. Så en flärfärgad vågfilt till soffan i Soft Cotton har skrivits upp på projektlistan. den börjar bli lång nu den där projektslistan. *s*

fredag 28 augusti 2009

Provsvar!

Igår fick vi svaret på fostervattensprovet. Redan när vi såg kuvertet kände vi oss lättade. Brev betyder ju att de inte hitta några kromosomavvikelser. Hade de hittat något så skulle de ju ringa.

Det var en härlig känsla att bara se kuvertet med dess logo. Men samtidigt fanns det ju annan information av vikt i det där kuvertet. Information om vilket kön det är på vår väntade bebis.

Så jag frågade maken vad han trodde en sista gång och sedan drog vi ett djupt andetag och öppnade. Det blir en pojke! En liten kille till!

Tidigare oroade jag mig för att jag skulle känna mig besviken om det visade sig vara en pojke till. Det vore ju så kul att få gå loss på tjejgrejor en gång till innan barnalstrandet är över. Men när vi öppnade kuvertet och det stod att man inte hittat något och att barnet ifråga är en pojke som inte förväntas ha några utvecklingsrubbningar så blev jag så lättad och så glad att jag insåg att det inte spelar någon som helst roll!


onsdag 26 augusti 2009

Färdiga pixiemössor

Då har jag äntligen fått ändan ur vagnen och tillbringade helgen som var med att sticka pixiemössor. Att sitcka är ju bra pyssel när man ska ta det lungt. Mössorna är enkla och går hyfsat fort att sticka. Helt lagom tidsfördriv när man kollar på tv alltså.

Den här gången är det dottern till en av makens gamla kompisar och hennes bästis som beställt en varsin mössa. Jag stickade liknande till deras tvillingar när de var nyfödda och storasyster plus kompis är väldigt förtjusta i de mössorna så när vi träffades sist så frågade de om jag inte kunde tänka mig att sticka ett par till de stora tjejerna också. Självklart kunde jag det!

Nu är de klara "sockertopparna". Så nu funderar jag på om jag ska skicka över dem per post eller om jag ska vänta tills vi får tillfälle att åka till Stockholm och hälsa på dem. Visserligen så är det ju kul att få lämna över dem personligen men å andra sidan är det kul att få post när man är liten och så får de garanterat mössorna innan det är dags för användning.

måndag 24 augusti 2009

Skolstart och fostervattensprov

Idag är den stora dagen för storbusen som börjar i första klass. Det var en mycket högtidlig och spänd storbuse som gick in i sitt nya klassrum. Samma kompisar som i förskoleklassen men nyrenoverad skola och nytt klassrum och ny fröken!

Jag och maken stannade kvar ett tag och lyssande på informationen. Det är en del nytt nu när man går i skolan. Bland annat så får skolbarnen egna busskort och förväntas nu åka buss själva (om man inte har någon som kan följa med). Det blir till att växa en massa på en och samma gång gällande ansvar och lärande.

Efter att ha suttit med i en timme så var det tid för maken och mig att avvika. För efter mycket vånda och funderande så är det då dags för det inbokade fostervattensprovet.

Maken och jag drog in till stan tidigt åt lunch och gick och kollade lite i affärer innan det var lagom tid att infinna sig på sjukhuset.

Väl på sjukhuset fick vi vänta en stund i väntrummet på BB. Det kändes som timamr även om det bara var några minuter. Sen blev vi uppropade och inkallade till ultraljudsrummet.

Först gjorde en sköterska en grundlig ultraljudsundersökning, sedan kom läkaren in och gjorde ett lika grundligt hon. Detta på grund av att jag haft blödningar tidigare, man måste vara helt säker på att det inte fanns någon blödning på moderkakan.

Pga blödningarna så var det också extra viktigt att inte gå ned med nålen genom moderkakan. Det visade sig inte vara helt lätt att hitta ett passage då moderkakan fyllde upp hela framväggen av livmodern. Men till slut hittade hon ett minimalt passage snett uppifrån, som tur var så höll sig bebis i andra änden.

Det lustiga nu är att min man som varit den som mest velat ha det här provet mest och som varit väldigt noga med att vi ska ha full utredning och så vidare nu började få kalla fötter! Han tyckte det var skitläskigt att man skulle sticka rakt in till bebis och dessutom utan bedövning. Så precis innan de frågade vilken typ av screening vi valt så väste han åt mig att vi kan fortfarande avbryta det här. *s*

Så gjordes jag i ordning av sköterskan, tvättades grundligt med sprit och "plastades in". Sen plockades nålen fram, vilket fick maken att oja sig ännu mer. *he he* Och det var ändå mig de skulle sticka! Så kom läkaren tillbaka och jag hann precis se nålen (*hjälp*) innan jag tittade bort och grabbade tag i makens hand. Sedan stack hon...

Det var någonstans en känsla mellan väldigt obehagligt och smärtsamt, stickande och lite brännande, sen kändes det som om det sög ända ner i ryggraden. Just då gjorde det inte ont men det var fortfarande väldigt obehagligt. Sedan drog de ut nålen (det minimala röret). Det däremot var inte det minsta behagligt. *rys* Det både brände och stack. *rys*

Efter provet fick vi vila i ett vilorum med lyxig och skön fåtölj. Vi fick vila där i en timme och sedan gjorde man ytterligare en ultraljudsundersökning för att se att allt såg okej ut. Sedan kollades det så jag inte hade ont någon stans. Efter kontrollen fick jag en spruta. Detta på grund av att jag är en av de 15% av sveriges befolkning som är rh-negativ.

Om allt går väl nu så kommer det ett brev i brevlådan inom fem arbetsdagar som talar om att inga avvikelser finns. Skulle de hitta något fel kommer de istället ringa. Så nu kommer jag att gå på nålar de närmsta dagarna och bli skiträdd varje gång det ringer. Hoppas på post!

Maken är övertygad om att det är ytterligare en pojke, kan inte bli annat är hans försvar om den teorin då han menar på att det är i princip statistiskt omöjligt att få en tjej efter tre killar på raken. Själv säger jag att det handlar om biologi och inte statisitk. Så vi får helt enkelt se, jag gissar inte än och jag gör mig inga förhoppningar varken om det ena eller andra. Det är vad det är.

Ett tag funderade jag på om det var rätt att ta reda på kön ifall något skulle vara fel men så bestämde jag mig för att det ger bebisen en identitet. Det är lättare att tänka på sin lilla kille/tjej som inte var frisk än bara "den". Det känns i alla fall som om det skulle vara det ifall något skulle gå fel.

En lite lustig anekdot också, dottern hade idag pratat med en av sina närmaste kompisar om graviditeten. Då visar det sig att hennes mamma också är gravid med beräknat förlossningsdatum ungefär samtidigt som vi. Dessutom var hon och gjorde fostervattensprov i dag ungefär vid samma tid som vi. Dottern beskrev mamman ifråga och det visade sig vara paret före oss det handlade om. Lustigt va!

torsdag 13 augusti 2009

Sjal i sarisilk nummer två

Igår stickade jag klart sjal nummer två i sarisilk. Den här färgen blev jag väldigt förtjust i, så pass förtjust att jag var tvungen att köpa lite mer så jag kan göra en sjal till mig själv också. Den jag stickade nu är tingad så den kommer att flytta vidare. Jag gillar sarisilk (som jag nämnt förut) och det är lite extra kul att sticka sådana här sjalar då det går snabbt.



I väntan på mer garn till min retroinspirerade vågfilt så håller jag nu på med en mosstickad bomullsfillt i rött. Får se hur många månader det kommer att ta innan den är klar. Garnet är inte så tjockt så det går sakta sakta framåt

I det kommande paketet med det saknade garnet finns även lite mer kul. Jag letade desperat efter det bruna garn jag saknade men hittade det ingenstans. Som tur var så hittade en vänlig själ i handarbetstråden på FL garnet i Garnlandets webshop. Så jag surfade in där.

Saken är ju bara den att det inte är kostnadseffektivt att bara beställa ett garnnystan så jag surfade runt en stund och hittade deras rea, de roliga tovgrejorna och lite lagom prisvärt garn till en färgglad vågfilt. Sist men inte minst så reade de M & K Eco Babyull till förmånligt pris och det gick ju inte att motstå så sammanlagt tio nystan av det i två bruna nyanser slank också ned i varukorgen.

Det blir alltså ett ganska välfyllt paket som landar här när som helst. :-)


onsdag 12 augusti 2009

Böcker och film

Jag älskar att läsa men läsningen går i perioder. Speciellt sedan jag fick barn. Innan dess kunde jag tillbringa hela dagar eller nätter med en bok. Numer inser jag vikten av sömn och att få läsa ostört dagtid är ganska svårt. Men då och då faller andan på och jag läser någon timme innan jag somnar.

Igår läste jag ut Livets aviga och räta av Kate Jacobs. Jag gillade boken. Den var småtrevlig och lättsmält. Den handlade till viss del om garn och stickning vilket är en av mina stora passioner. Det var en sån där bok som man småler medan man läser.

Jag hade inte läst några recensioner av boken innan så jag hade inga förutfattade meningar. Den triggade min nyfikenhet just därför att garn och stickning var ett tema genom boken.

Trots att det visade sig att det inte var så rosenrött ulligt och gulligt som jag i början av boken fick intryck av så fastnade jag för den. Eller kanske är det just därför.


Den andra boken jag nyligen läst är Marley och jag av John Grogan. Den var tidvis underhållande och då jag ända sedan barndomen omgetts av riktiga original i hundväg så var den lite extra rolig när man kände igen en del beteenden.

Det var inte en sådan bok som jag sträckläste utan jag läste ett kapitel då och då. Jag drog ofta på smilbanden och några gånger skrattade jag till och med högt. Jag gillade boken och sörjde lite då jag började närma mig slutet, av flera anledningar. Det var trevlig underhållning och Marley var verkligen en speciell karaktär.

Jag har inte sett filmen men jag kan redan nu säga att den inte kommer att komma i närheten av att läsa författarens egna ord och känsla. I vanlig ordning så bör man nog se filmen först och läsa boken sen. Det är i alla fall min uppfattning. Få filmer blir bättre än boken de baseras på, ibland blir det lika bra men det hör inte till vanligheten enligt min åsikt. Så har du tänkt se filmen, gör det och läs sen boken. Jag lovar att det kommer att finnas en massa som du missar annars.


När jag ändå är igång så tänkte jag tipsa om en väldigt bra, spännande och lite läskig film också, Barnhemmet. Det var ett tag sedan jag såg denna men jag kommer inte att glömma den i första taget. Min dotter såg denna i vintras och rekommenderade den varmt (hon vet hur mycket mamsen gillar rysare). Så när vi en kväll bestämde oss för att hyra film så ville jag se denna. Maken min är mer intresserad av krigsfilmer så det slutade med att han tog någon krigshistoria och jag hyrde den här.

Barnhemmet klassas som en skräckfilm men jag skulle hellre kalla den rysare. Den är lite så där lagom krypande obehaglig samtidigt som den är oerhört spännande då det är ett mysterium som måste lösas. Det som börjar som en kuslig spökhistoria utvecklar sig till en psykologisk resa om skuld, föräldraskap och ren desperation. Till skillnad från många andra rysare och skräckfilmen så faller inte slutet platt utan det överraskar och får en att känna starkt.

Gillade du The Others så kommer du älska den här! Vackert, skrämmande, gripande, desperat och vemodigt på en och samma gång.
Se den!

tisdag 11 augusti 2009

Härlig och händelserik helg

Sent i fredags eftermiddag drog vi iväg med båten. Maken hade handlat på eftermiddagen och jag hade gjort favoritkycklingsalladen med avocado och fetaost som vi skulle ha till middag när vi hittat ett bra ställe att landa på.

Det tog lite tid innan vi kom iväg så det var redan middagstid när vi väl var färdiglastade och lade ut från bryggan. Vi var tvungna att tanka färskvatten också så vi fick vänta ut en annan båt som lagt sig vid "tankbryggan" för ilastning innan vi kunde komma iväg.

Vädret var härligt och lagom varmt. Det fläktade sådär lagom mycket när vi åkte och alla var på bra humör.

Maken hade redan siktat in sig på en liten ö och som tur var så låg det ingen annan båt där. Vi lade till, åt vår middag och fikade. Sedan var det praktiskt taget nattdags. Det blev en tidig kväll men av vana så vet vi att det brukar vaknas tidigt när vi är på sjön.




Mycket riktigt så var alla vakna och pigga vid sjutiden. Vi åt frukost och sen var det promenad med krullis och utforskande av ön på agendan. Det var en ljuvlig morgon med lagom sval luft och sol som började värma skönt.

Efter att maken och barnen utforskat ön och sett till att krullis var rastad och klar så var det dags att börja åka mot nästa äventyr. jag hade plockat undan och sett till att allt som behöver förankras är säkrat.





Maken hade siktet inställt på Askö i Trosa skärgård. Där skulle det finnas en fin lång sandstrand som lockade. Vi puttrade på i sakta mak och njöt av väder och vind. Vi passerade små öar och sjöfåglar i massor, spanade på en massa avundsvärda sommarhus längst öarnas stränder och rätt som det är mitt i vattnet på en grynna så stod en glassgubbe!




Efter ett par timmar kom vi fram till Askö, inte bara vi ska man kanske tillägga. Det var ganska mycket båtar där redan och även ett gäng som tänkte ta sig in. Stranden var verkligen härlig. Flera kilometer sandstrand med härlig sandbotten en bra bit ut. Den enda nackdelen var att det var rätt så grunt. Maken blev lite nojjig, dels för att han inte kunde hitta något bra ställe att lägga till på och dels för att han inte riktigt vågade göra ett strandhugg ifall att man skulle skada båten på något sätt. Nu har vi ju i och för sig en snipa och den går inte mer än 90 cm djupt men man är ju rädd om rodret tex.

De flesta båtar som gjort strandhugg var motorbåtar av olika slag och de har lättare att gå in där det är grunt. Vi såg visserligen en "systermodell" till vår som kört ända in och gjort strandhugg men maken blev lite nervös och vågade inte. Som han sa så är det läskigt att göra något man aldrig gjort förut och då speciellt inför stor publik. Så vi puttrade vidare för att leta ett annat badvänligt ställe.




Vid det här laget hade klockan hunnit bli lunchtid. Vi började bli hungriga och barnen var otåliga och ville bada. De var något besvikna för att det inte blev någon strand och för varje liten vik vi hittade som var upptagen blev besvikelsen större.

Till slut hittade vi en liten ö som var barnvänlig nog och där man kunde lägga till utan problem. Vi lunchade och sedan fick barnen och krullis gå i land och härja bäst de ville. Rätt som det var när vi låg där så kom det en liten motorbåt i full fart in mot oss. Vi undrade förstås vad det var frågan om och det visade sig vara en kioskbåt! Killen i båten undrade om vi ville köpa glass eller om det var något annat vi hade önskemål om. Tyvärr svarade vi för vi hade inga kontanter. Däremot så var vi nyfikna så maken pratade lite med killen och vi fick ett visitkort. Det visade sig att man kunde ringa dem och beställa ut allt från nybakt bröd till frukost till rökta räkor och gasol ifall man blev utan. Himla bra service. De kör från Trosa ända ut till Stendörren. Det visitkortet lade vi på säker plats för kommande behov.





När killen skulle ge sig av så tittade han på stackars tripp, trapp och trull som stod på berget och såg sorgsna ut och så sa han "vad sjutton, vi gör så här. Jag har bara 4 glassar kvar och ska ändå vända tillbaka nu så ni får dom". Gissa om lyckan var total! Ibland har man tur!





Efter ett par timmars badande och stojande på ön så var det dags att dra vidare för att hitta en bra plats att övernatta på. Ön vi låg och badade vid låg alldeles för öppet för den kommande nattens vindriktning. Vi packade ihop oss och barnen lade sig i förpiken och kollade på film. Vi hann knappt lämna land förrän mellanbusen snarkade och mindre än tio minuter senare snarkade även minibusen. Storbusen tröttnade på filmen och satt med pappa och körde istället.

Efter en stund så passerade vi en hög och lodrätt klippa. Maken berättade att där brukar folk stanna, klättra upp längst ett tjockt rep som hänger där och hoppa ned då det är bråddjupt där. Tydligen en populär sysselsättning. Själv skulle jag aldrig någonsin komma på tanken! *ryser vid bara tanken* När vi närmade oss så kom det en båt och lade till. Någon minut senare började två killar i övre tonåren klättra upp med ovan nämnda rep! Så vi fick se när de slängde sig ut för stupet. Det pirrade ordentligt i magen på mig och jag tittade bara på!






Efter en stunds letande hittade vi äntligen en ledig liten vik. Vi har ju den fördelen att vår båt inte går lika djupt som en ren segelbåt vilket gör att vi kommer in längre än de flesta båtar i stamma storlek.

Vi lade till och sedan gick maken, storbus och krullis på promenad medan jag gjorde iordning kvällsfika.Mellan coh minibus hade fortfarande inte rört en fena så vi lät dem vara. Efter att ha suttit och fikat och pratat ett tag så tyckte även storbus att det började bli dags för kojen så vi gjorde natt. Jag lyckades bädda och lägga ned två sovande pojkar i deras sovsäckar utan att de rörde en min!

Under natten vaknade jag av motorljud. Det lät mycket och högt så jag antog att det var en motorbåt som åkte ganska nära och i hög fart. Låg och väntade på svallet men det kom inget. Ljudet slutade dock inte och efter ett tag började jag undra vad sjutton som hände där ute. Plötsligt så lystes hela förpiken upp av skarpt ljus och strax efter kom maken in. Motorljudet lät fortfarande för fullt. Maken berättade att han gått upp för att kissa och bäst han stod där så kom det en polishelikopter och riktade in strålkastarna på honom!

Det var alltså polishelikoptern vi hade hört. Den hade cirklat över oss och kollat in båten och sedan fortsatte den cirkla över ön en bra stund innan den flög vidare till ön framför. Efter ungefär en kvart hörde vi hur motorljuden drog iväg och dog ut. Vi undrar fortfarande vad det var fråga om, de måste ju ha letat efter något eller något så som de betedde sig. Vad har vi inte hittat något svar på. Lite obehagligt var det allt men resten av natten/tidiga morgontimmarna blev i alla fall lungn. Konstigt nog så vaknade ingen av barnen av uppståndelsen, kanske lika bra det. De hade nog bara blivit rädda.

Även på söndag morgonen så vaknades det tidigt. Det var en sån där underbar morgon med dimslöjor på vattnet och sol som sakta börjar värma men ändå bara glimtar än så länge. Vi dukade fram frukost och satt och tittade på hoppande flundror (tror det var något sånt det var i alla fall platta fiskar).




Efter frukosten var det dags för den sedvanliga morgonpromenaden och utforskning av ny ö. De mindre grabbarna hade ju inte ens märkt att vi var på nytt ställe så de var eld och lågor. Ända tills vi upptäckte att vi glömt mellanbusens sandaler på ön vi var vid dagen innan. Mellanbusen blev så ledsen så ledsen. För utan skor kan man ju inte gå på promenad. Vi löste det så att jag erbjöd att den som stannade med mig och plockade undan frukosten skulle jag spela spel med. Det slutade med att både mellan och storbus stannade. Så medan pappa och minibus gick på promenad med krullis så spelade stor och mellanbus finns i sjön med mig. Det var riktigt kul faktiskt, det var länge sen jag gjorde sånt.

Efter frukosten så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök med Askö och sandstranden. eftersom vi var betydligt tidigare ut så tänkte vi att vi kanske kunde ha tur och norpa en av de närliggande småvikarna med sandstrand. Så vi puttrade iväg.

Väl vid Askö kunde vi konstatera att småvikarna redan var upptagna men att det inte hade kommit så mycket båtar till stora stranden än. Efter lite diskuterande fram och tillbaka bestämde vi oss för att försöka oss på ett strandhugg i alla fall. Man behöver ju inte gå ända in, det gör ju inget om man får vada in i lite vatten.

Sagt och gjort vi körde på och det gick fint. Det var lite småknöligt för mig att ta mig av då det var lite högt mellan stegen och botten. Jag är lite orörlig i mina leder så jag gillar inte sådana där höga kliv. Så jag gjorde ett par mindre snygga hopp ner i vattnet men sånt får man bjuda på. Nästa gång ska jag vara mindre pjåkig och ta badstegen bak istället, visst man får doppa sig direkt men hellre det än att hålla på att slå ihjäl sig när man ska ned. *s*





Vi spenderade några härliga badtimmar på stranden innan vi kände att det var dags att packa ihop och åka hem. Det blev en riktigt lyckad helg!