måndag 18 januari 2010

Hela arton år sedan!

Nu, precis nu för arton år sedan låg jag med grymma värkar!

Fast egentligen så startade det redan några dagar innan då jag var på besök hos barnmorskan.

Minns att jag gick dit i lugn takt. Satt en stund i väntrummet och blev sedan upphämtad av barnmorskan. Hon såg lite förvånad ut över att jag var där. Hon trodde inte jag skulle dyka upp till detta besöket eftersom jag gick på övertid.

Fick ett stick i fingret, lämnade urinprov och tog blodtryck. Dessvärre så var det protein i urinen och blodtrycket var högt, mycket högre än normalt. Barnmorskan frågade mig om jag hade sprungit dit vilket jag förstås inte hade gjort. Springa är inget man ens tänker på när man är gravid i 41:a veckan, jag lovar!

Jag fick lägga mig ned på en brits och vila i tjugo minuter. Sedan tog man ett nytt blodtryck. Det hade inte förändrats trots att jag mer eller mindre sov. barnmorskan blev orolig och ville att jag skulle in till Karolinska sjukhuset direkt och bad mig hälsa dem där inne att de inte fick skicka hem mig igen.

Ringde min mor som kom och hämtade mig och skjutsade in mig till KS. Där tog man åter igen samma prover och trycket låg fotfarande högt även om det sjunkit något. Man gav diagnosen havandeskapsförgiftning och jag lades in för observation och igångsättning.

Där låg jag inlagd på sjukhuset, man tog en ctg-kurva varannan timme för att hålla koll på hur bebisen i magen mådde och man kollade tryck och annat regelbundet. Jag hade oerhört tråkigt. Problemet var att jag inte kände mig sjuk, jag mådde som vanligt och var tvingad till sängläge. Jag fick inte ens gå ner till sjukhuskiosken och köpa något att läsa. Usch vad jag vantrivdes!

Efter ett par dagars sängläge och kontroller så beslutades det att jag skulle sättas igång närmaste måndag (detta var i slutet av veckan). Jag förstod knappt vad detta innebar förutom att bebisen skulle ut på måndagen på något sätt.

Så vaknade jag den artonde januari 1992. Klockan var runt 07:35 och jag behövde kissa. Rullade ur sängen och smög in på toaletten, jag ville ju inte störa någon av de andra patienterna. Gjorde det jag skulle och smög tillbaka mot sängen. Halvvägs genom rummet känner jag hur det sipprar vätska mellan mina ben. Helvete tänkte jag, jag var ju för sjutton nyss på toa. Muttrade lite för mig själv och hasade tillbaka till toaletten.

Satte mig ned och det fortsatte sippra en stund sen avtog det. Tänkte att det var väl på tiden. Tog ett gäng pappershanddukar och började torka upp från golvet utanför. Medan jag gör det känner jag hur det fortsätter sippra vätska längst benen. Då slog det mig att det kanske var vattnet som hade gått.

Jag gick försiktigt bort till "min" säng. Satte mig längst ut på kanten och ringde på klockan. Strax var en sköterska inne i rummet. Jag viskade att jag trodde mitt vatten gått och att det nog behövdes torkas ordentligt på golvet. Plötsligt blev det liv och rörelse. En bm tillkallades och man konstaterade snabbt att visst var det vattnet som gått. Man konstaterade också att det var mekonium i vattnet dvs bebis har börjat tömma tarmen vilket medför risk för infektion och andningsproblem.

Medan personalen gick för att varsko förlossningen att jag var på väg ned så ringde jag min mor som hade lovat att vara med. Sedan lade jag mig ned och väntade på vad som komma skulle. Vad det var hade jag nog inte riktigt greppat än. Dessutom var det ju första gången, ag hade ingen som helst aning om vad jag hade att vänta mig. Lika bra det kanske. *s*

Jag kördes ned till förlossningen liggandes i sängen. Väl där nere blev jag anvisad en förlossningssal. Där ställdes jag och sängen. Sedan kom barnmorskan och undersköterskan som skulle vara med vid min förlossning in och presenterade sig. Jag blev lämnad ensam någon minut sedan kom min mor instormande. Precis just då kom första värken. En halvtimme efter konstaterad vattenavgång drog det igång och det rejält!

En sak jag minns mycket väl var att man mitt under värkarbetet ville att jag skulle byta säng från den jag rullades ned i till den som stod i förlossningssalen. Att kliva ur, gå över golvet och häva mig upp i den andra sängen var ett av de absolut värsta tillfällena under hela förlossningen! Helt absurt men jag minns som sagt fortfarande hur vidrigt jobbigt det var! *s*

En annan sak jag minns är att de försökte kväva mig med lustgasen. Nä, skämt åsido försökte man väl snarare ge mig lite lindring men det fungerade inte. När man lade masken över min mun och näsa fick jag panik. Kunde inte andas alls så den gick bort. Man försökte till och med skruva av själva andningsmasken och gav mig slangen direkt i munnen men jag har ett vagt minne att jag slängde den på någon (försökte i alla fall).

Det var fruktansvärt intensivt. Värkarna kom väldigt tätt och jag hann knappt hämta andan mellan dem. Dessutom har jag något som kallas dubbla värktoppar. Det innebär att när det kommer en värk så kommer den, stegrar, toppar, drar sig tillbaka och sedan istället för att man får en paus så stegrar den igen utan att gå ända i botten så att säga.

Efter ett tag så lämnar barnmorskan av någon anledning rummet. Jag minns inte varför (var för upptagen med annat skulle jag tro). Precis just då känner jag hur hela kroppen hysteriskt vill pressa på. Sagt och gjort, jag krystar!

Jag ser fortfarande svängdörren framför mig som svängt inåt och är tillräckligt öppen för att jag ska se barnmorskans rygg genom den. Min mor ropar att jag krystar och barnmorskan vänder tvärt och far in genom dörren i flygande fläng.

En timme och fyrtiofem minuter efter första värk kommer krystvärkarna. Efter femton minuters krystande glider ett litet litet huvud ut. Ett ilsket litet sådant som skriker högljutt så fort munnen blivit fri. Efter det slank den lilla hala kroppen ut.

Den artonde januari 1992 klockan 10:30 är en liten ilsken flicka född efter en intensiv men okomplicerad förlossning. 3720 g tung, 52 cm lång och med ett huvudomfång på 34 cm. Välkommen till världen älskade Nikki!




4 kommentarer:

  1. Då får man kanske gratulera den "ilskna" 18-åringen och även 18-årings mamma!

    SvaraRadera
  2. Varför var inte din man där? Eller ni var inte tillsammans då?

    Grattis till 18-åringen!

    SvaraRadera
  3. Tack så mycket Hulda. :-)

    olivialindstrom, min nuvarande man och jag hade inte träffats än. Tack för grattis. :-)

    SvaraRadera
  4. Wow! Vilken historia! Blir både tårögd och skräckslagen.. Har inga barn själv.
    Att du inte vart avskräckt av denna upplevelse, utan vill gå igenom den igen och igen? ;)
    Lycka till med nya babyn!
    /Sofia

    SvaraRadera