tisdag 9 februari 2010

Han är här nu!

Söndagen den 7:e februari passerade och var en ganska händelselös dag. Beräknat förlossningsdatum passerades tre dagar tidigare och humöret var inte direkt på topp.

Vi hade haft skiftbyte av uppbackare och min mor åkte hem efter att ha bott hos oss i fjorton dagar och svärmor var nyanländ. Jag kände mig som en elefant och jag kunde inte låta bli att tycka synd om min mor som blivit snuvad på lillebrors ankomst.

Maken hade i flera dagar sagt att den 7:e blir det bebis. Inte för att jag trodde honom men man hoppas ju ändå alltid lite. Men som sagt, dagen passerade och då jag sovit väldigt lite natten till söndagen så gjorde jag tidig kväll.

Jag småslumrade tills maken kom upp och lade sig vid 22-tiden. Vi låg och pratade lite och jag somnade sedan om.

Vaknade sedan med ett ryck "mitt i natten" av att jag var extremt nödig. Satte mig upp och fick en känsla av att jag bara drömt att jag var nödig. Men så kände jag att det var nog lika bra att gå upp på toa ändå.

Väl på nere toa kunde jag konstatera att det inte hände mycket. Jag var uppenbarligen inte nödig trots allt men som höggravid kan man ju ändå alltid kissa lite. När jag torkade mig blev pappret mörkt rosa. Förstod då att något var på gång!

Visserligen så visste jag att det är ett osäkert tecken men med tanke på att vi passerat beräknat datum så var det ju ändå ett tecken på förlossningsstart. Bäst att förvarna maken så att vi är beredda. Medan jag tänkte detta fick jag en värk. En inte allt för stark och fullt hanterbar sådan men ändock en värk! Klockan var då 00:45 prick.

Jag gick upp, tände min sänglampa och skakade liv i maken. Sa att inte blir det den 7:e men det kanske bli den 8:e. Tror det tog mindre än en sekund för maken att stå klarvaken bredvid sängen med byxorna i högsta hugg för att i nästa sekund säga till mig att få på mig kläder så vi kan åka. Samtidigt kommer värk nummer två som är lite kraftigare än den första.

Jag klär på mig medan maken väcker svärmor och informerar om läget. På väg ned kommer värk nummer tre och jag känner mig så där nödig igen. Ber maken ringa in till förlossningen och poängtera att vi kommer in direkt pga förra förlossningens snabba förlopp. Själv går jag på toa och den här gången samarbetar kroppen samtidigt som jag får ett par värkar till.

Väskorna står klara i hallen så det är bara att klä på sig och gå. Värkarna kommer regelbundet och tätt hela vägen in och intensiteten ökar för varje. När vi kommer in till stan har jag så ont att jag flåsar och skriker om vart annat. Det trycker och spänner oerhört!

Väl vid sjukhusentrén duggar värkarna väldigt tätt och det trycker något otroligt. Det känns som om det är dags att hjälpa till att trycka på vilken sekund som helst och jag får stå dubbelvikt över en parkbänk för att ta mig igenom värken.

Under tiden ringer maken hysteriskt på dörrklockan och försöker få kontakt så vi kan komma in. När det väl öppnas för oss blockerar han dörren med våra väskor och springer efter en rullstol som jag får slänga mig ned i. Han springer med mig i rullstolen till hissen och jag har en kraftig värk hela vägen upp till femte våningen.

Vid dörren till förlossningen väntar barnmorskan och sköterska. De konstaterar direkt att jag har kraftigt framskridna värkar. Jag förs in på ett rum och får slänga av mig kläderna samtidigt som jag går in och hoppar upp på sängen. Det görs omgående en undersökning som visar att jag är 10 cm öppen och har kraftigt buktande hinnor men att en liiiten, liiiten kant återstår.

Samtidigt som bm avslutar undersökningen börjar det trycka på. Krystar kraftigt och ett ljudligt poffande ljud hörs i hela rummet och i samma sekund kommer ett kraftigt plaskande när fostervattnet sprutar ut över säng, barnmorska, sköterska och halva golvet. Det kommer ytterligare en kraftig krystvärk och halva bebis huvud är ute.

Krystvärken avtar och jag känner hur anspänningen i huden runt huvudet är enorm och grips av lätt panik. Samtidigt säger barnmorskan att om jag kan ta i och krysta trots att värken klingat av så ska jag göra det. Börjar trycka på allt vad jag kan samtidigt som jag skriker hysteriskt. Det var nog det mest smärtsamma jag upplevt någonsin! På samma gång kommer nästa krystvärk och lillebror far ut som ett skott med navelsträngen lindad löst ett varv runt halsen.

2010-02-08 klockan 01:36, fyrtionio minuter efterden första värken och efter åtta evighetslånga och oerhört smärtsamma minuter inne på förlossningen är han född vår underbare älskade lilla August. 3885 g tung och 50 cm lång.



16 kommentarer:

  1. GRATTIS!!!!!!!!!! Vad skönt att allt gick bra:)

    SvaraRadera
  2. Grattis <3 och det var då en snabb rackare. Tack för att jag fick läsa och en sån underbar liten sötnos

    SvaraRadera
  3. Grattis!!! Vilken bullrande ankomst han gjorde lillebror!! Tisa hann visst inte ens in om du läser hennes blogg!! Det blev vardagsrumssoffan för henne!! Han är en riktig skönhet och väldigt lik min lilla tjej när hon föddes!! =)

    SvaraRadera
  4. Lilla grabben hade bråttom till världen!
    Stort Grattis till lillkillen!
    Hoppas att ni alla mår bra!

    SvaraRadera
  5. Jösses va bråttom han hade när han väl bestämt sig för att komma ut! Vi hade knappt hunnit in till förlossningen på den tiden. Grattis till en riktig liten godbit :-D

    SvaraRadera
  6. OJ! Snabbt snabbt ville han titta ut! Grattis till er lille prins!

    SvaraRadera
  7. Vilken story!! Tur att ni hann in så du slapp föda i bilen *s*
    Njut nu av en helg tillsammans du å lillkillen!
    Kramar från Åsa & Jossan

    SvaraRadera
  8. Grattis till lillebror!
    Känner så väl igen mej nr två av grabbarna kom med en rasande fart här. Ännu en gång grattis ser fram emot fler underbara bilder på klimpen.

    SvaraRadera
  9. Grattis, hittade hit av en slump. Älskar att sticka och pyssla.
    Grattis igen, kram Annica ankiz.blogg.se

    SvaraRadera
  10. Ett stort grattis till er alla! Han hade bråttom den lilla busen! :) Ett stort grattis till er alla! Han hade bråttom den lilla busen! :)ilken liten sötnos!

    SvaraRadera
  11. Låter nästan som min egen förlossning tre dagar tidigare =) Jag hade dock värkar lite längre och han vara på förlossningen i 17 minuter innan raketbebisen kom utfarande. Grattis till lillebror!

    SvaraRadera
  12. Herrejösses vilken entré! STORT GRATTIS!

    SvaraRadera
  13. Grattis till er alla! Han vägde på pricken som min första dotter :-) (men hon var 53 cm lång).

    SvaraRadera
  14. Grattis!! åh, vilken liten godbit!!

    SvaraRadera
  15. Grattis Grattis. . . blir ju nästan baby-sjuk igen när jag ser er på bild. . .

    SvaraRadera
  16. Wow vilken snabb ankomst.Grattis!
    Tack för att du delade med dig av den.
    Njut av varandra allihopa.
    O du vet, som många därute, att dessa stund kommer inte igen. NJUT!

    SvaraRadera