måndag 19 april 2010

Redan sex år sedan!

Den 19 april 2004 på självaste bf vaknade jag vid 3.30 och hade molvärk typ stark mensvärk. Jag kunde inte somna om och efter en stunds vridande och vändande så gillade jag läget och rullade ur sängen för att hasa ner och besöka toaletten.

Som så många andra gånger så försvann värken "puts väck" efter toabesöket. Drog en djup suck och lade mig för att somna om.

Vid 6-tiden är det dags för R att gå upp. Han ska iväg och besikta bil så han har "sovmorgon". Tyvärr så vaknar även S som tycker att han också ska gå upp.

Eftersom S var krasslig under söndagen och sov mycket på dgen så insåg jag ganska snart att det där med att få ett par timmars sömn till var en chans lika med noll. Så det vara bara till att rulla sig ur sängen och följa med ned.

Väl nere så började jag med att sätta på tevatten (som vanligt) och medan jag stökade i köket så fick jag en ganska kraftig och ordentligt kännbar "sammandragning". Funderade inte så mycket på det förrän det kom ytterligare en strax efter. Efter ytterligare en fem, sex stycken så började få en känsla av att något var på gång.

Jag sa till R att det kanske är på riktigt idag och han undrade om han skulle stanna hemma men jag sa åt honom att åka och besikta bilen (onödigt att få körförbud) och sen ringa mig när han var klar så får vi ta ett beslut då.

Sammandragningarna fortsatte komma med jämna mellanrum. Efter att ha klockat dem så visade det sig att de kom med 7 minuters mellanrum. Efter att ha prata med syrran för att förvarna henne om att hon skulle vara beredd på att åka så ringde jag R och sa att jag tyckte han skulle komma hem igen när han var klar för sammandragningarna/värkarna kom fortfarande regelbundet och hade smärtsam karaktär efter en timme.

Jag klädde på mig, fixade frukost och satte mig framför datorn en stund för att fördriva tiden. Klockade värkarna med jämna mellanrum och det visar sig ganska snart att tiden mellan minskar med en minut i taget.

När R kommer hem tar han med sig S och går ut och leker medan jag spelar Nisse (nåt ska man ju göra när man väntar fast det gick inte så bra).

Vid 9-tiden ringer jag syrran igen och säger att hon kan börja röra på sig för det här är äkta vara. Värkarna ändrar karaktär och blir vassare och längre. Nu kommer de med 5 minuters mellanrum (från värkstart till värkstart).

För mig var detta en helt annorlunda upplevelse då båda mina tidigare förlossningar startat med vattenavgång. Jag förväntade mig hela tiden att vattnet skulle gå men det gjorde det inte. Däremot hade jag små blodstrimmiga flytningar vilket ännu mer övertygade mig om att nu var det verkligen på G.

Efter att R pratat med sin mor och rapporterat läget så tyckte han att det började bli dags att ringa förlossningen medan jag fortfarande tyckte att det var långt mellan värkarna och pessimisten i mig trodde inte att det skulle vilja ha in oss iaf. Men efter lite påtryckning så gav jag med mig men jag ville klocka värkarna igen innan jag ringde.

Med 4 min mellan värkarna och ganska vass smärta så tyckte väl även jag att det började bli dags för vägledning så jag ringde in till förlossningen. Vilket var helt absurt, vad säger man? "Hej! Jag heter xxx och jag tänkte föda barn idag!" Det var väl ungefär så jag uttryckte mig. *fnissar*

Mottagandet på förlossningen här var helt annorlunda än vad jag råkat ut för tidigare då man mer eller mindre blivit beordrad att hålla sig hemma så länge som möjligt. Här frågade de hur långt mellan värkarna jag hade, hur länge de varit regelbundna och när de startade. Sedan frågade de om jag ville komma in med en gång eller om jag ville vänta.

Jag sa att vi skulle börja röra oss ganska strax efter som vi bor en bit utanför stan och att det kan ta en stund att komma fram. Välkommen in då, var svaret jag fick. Det kändes jätteskönt.

Jag började rota efter min nedpackade mobil för att hitta syrrans mobilnummer och dirigera om henne till sjukhuset istället då det började bli dags att åka. Precis då kommer hon gående längs uppfarten (hon kan inte kört lagligt *s*). Perfekt timing!

Efter lite sista minuten plockande, sådana där måsten som liksom bara dyker upp i stressade situationer som att springa och hämta mjukliften för att se om den passar i liggvagnen tex är ett exempel så sånt man bara MÅSTE göra. *flinar* Till slut hade jag lyckats packa ihop mig och mina pinaler så pass att vi kunde åka.

Att åka bil med värkar var en helt ny upplevelse, en upplevelse jag lika gärna kunde ha varit utan och då måste jag säga att värkarna fortfarande var helt hanterbara och överkomliga även om de kom tätt.

Väl inne vid sjukhuset skulle vi ta oss till den utpekade förlossningsparkeringen som självklart ligger så långt bort från entrén som möjligt. R ville åka och släppa av mig först men jag menade på att det är nyttigt att gå, det hjälper värkarbetet på traven och dessutom är risken stor att de skickar oss på promenad iaf så vi parkerade och promenerade ned. Vädret var härligt och vi fick vid flera tillfällen stanna och insupa vårluften.

Klockan 11.15 kom vi in på förlossningen och blev anvisade till vårt förlossningsrum. Det sista lediga, det var många barn den dagen (de har "bara" 5 förlossnigsrum här).

Klockan 11.30 var vi inskrivna. Vår barnmorska hette Hanna och var jättemysig. Hon pratade lite om våra önskemål och satte på CTG:n. Sedan lämnade hon oss i ca 10 min och kom sedan tillbaka och läste av kurvan som var helt utan anmärkning. Efter det så gör man en snabb undersökning och konstaterar att tarmen är tömd, cervix utplånad, huvudet ligger ovanför spinae och jag är 5 cm öppen.

Sedan frågade hon vad vi ville ha för dryck på rummet och om jag ville bada. Vid det laget började värkarna bli riktigt vassa och kom med ca 3 minuters mellanrum (värkstart till värkstart). Jag avböjde badet då jag kände att det var ett för stort avbrott i koncentrationen bara att komma i. Sedan lämnade barnmorskan oss efter att ha sagt att vi ska ringa på klockan om vi vill något och att jag ska säga till när jag känner att jag tycker att det är dags för lustgas.

Vid 12.40 så känns värkarna riktigt otrevliga (inte för att värk någonsin är behaglig) och jag känner att jag vill ha lustgasen nu. R ringer på klockan och en sköterska kommer in fixar i ordning gasen och instruerar R så att han kan hjälpa mig att höja och sänka dosen vid behov. Barnmorskan tittar in en snabbis för att kolla läget, jag klagar lite över enormt tryck mot baken. Det känns som om jag konstant ska bajsa på mig så fort det kommer en värk men samtidigt så vet jag att det inte är krystning det är fråga om. Barnmorskan konstaterar att hinnorna buktar hårt och trycker bakåt så hon erbjuder att sticka hål på dem om jag upplever att det blir för mycket att stå ut med.

Nu börjar värkarna komma riktigt tätt (vi klockar inte längre) och kännas VÄLDIGT otrevliga dessutom kommer de i "tvåfas" vilket jag känner igen från mina tidigare förlossningar (två mycket vassa värkar som kommer med så tätt mellanrum att du inte hinner slappna av mellan och sedan en något längre paus och så fortsätter det på samma sätt) och jag inser att nu är det inte långt kvar. Trycket bakåt är överväldigande och jag lyckas väsa åt R mellan värkarna att jag vill ha hål på hinnorna.

Ca 13.15 ringer R på klockan och en sköterska kommer in. R säger att BM erbjudit håltagning. Sköterskan svarar att hon ska hämta BM men att hon är inne på det andra förlossningrummet så det kan ta någon minut.

När nästa värk kommer så känner jag hur trycket blir intensivare och att jag vill trycka ifrån med fötterna (jag halvsitter i sängen med rullar under knäna för att slappna av i benen) så jag sparkar undan rullarna och tar spjärn mot värken. Helt tvärtom hur jag arbetat tidigare då jag försökt att slappna av och inte spänna en muskel. Jag inser att krystningarna inte är långt bort. Vid nästa värk känns tvånget att pressa ifrån ännu starkare och jag trycker även ner baken när jag pressar ifrån och då känner jag hur det börjar trycka mot slidöppningen.

Eftersom det inte är något direkt uppehåll mellan värkarna nu så försökte jag desperat få kontakt med R genom att stirra lätt hysteriskt på honom över lustgasmaskens kant. Som tur var så fattade han snabbt att nåt var på G. Han sprang ner till fotändan av sängen för att kolla läget och stirrar tillbaks på mig och utbrister "oj, vänta ta det lugnt!" samtidigt som han slänger sig tillbaka och ringer hysteriskt på klockan.

13.22 kommer BM inspringande, huvudet buktar ut och står så gott som i genomskärning (enl. journalen). Barnmorskan säger till mig att sluta ta i och att flåsa istället och vänta på nästa värk. Vad då nästa...trycket är enormt och jag flåsar till och trycker sedan för allt vad jag är värd och känner hur vatten spolas ut samtidigt som axlarna passerar och resten av kroppen spolas ut och så försvinner smärtan som genom ett trollslag. Helt fantastiskt!

13.23 jag lutar mig framåt och ser en liten blå krabat som landat på mage i sängen mellan mina ben. Det tog mig ungefär en halv sekund att upptäcka den enorma blårödlila pungen. Det är en pojke! Nu lyfts han upp av barnmorskan och läggs på mitt bröst. Han är så himla liten, han är gråblå som en "blek liten smurf" men samtidigt det mest underbara jag sett i hela mitt liv! Färgen tar sig snabbt och han blir skär och fin och protesterar högljutt utan hjälp.

13.35 Placentan krystas ut utan anmärkning. Jag får en injektion för att hjälpa livmodern att dra ihop sig då den hade lite svårt att "komma igång".

Efter att ha lämnats ensamma i en timme så kommer barnmorskan och sköterskan in för att prata lite med oss och för att kontrollera bebis. Hon väger, mäter och tar ett huvudomfång. Resultatet visar 3595 g tung och 49 cm lång.



Idag fyller min mellanbuse hela 6 år!
Grattis på födelsedagen älskade busunge!




6 kommentarer:

  1. <3 Massa grattis till er alla <3

    SvaraRadera
  2. Grattis på 6-årsdagen!

    SvaraRadera
  3. GRATTIS mellanbusen!! =)

    SvaraRadera
  4. vad roligt att läsa, om tre månader är det dags för min första att komma ut. Så det var väldigt spännande läsning för mig, har inte vågat funderat på förlossning ännu. Grattis!

    SvaraRadera
  5. Det är så roligt att läsa dina förlossningsberättelser, en anledning att tänka på de egna, vad häftigt det faktiskt är! Och vad fin koftan var, den i inlägget ovan!

    SvaraRadera
  6. Åh, vad häftigt att läsa :)

    i mitt fall hade man ju önskat att de på BB också frågat om jag VILLE komma in, istället för att bara be mig stanna hemma ett tag till... med tanke på att min son ploppade ut bara en timma senare *skratt*

    SvaraRadera