lördag 3 juli 2010

Åtta år!

Klockan 03:30 den 3/7-02 vaknade jag av att det kändes som det kom en våg inifrån kroppen och ut. Jag kunde till och med se havet i mitt drömlika tillstånd men sansade mig snabbt och insåg att det var vattnet som gick. Jag knep ihop benen ( så gott det gick) och studsade, okej då, hävde mig ur sängen så snabbt jag kunde och sprang (läs stapplade) till toaletten.

Väl där sipprade det en stund och jag satt där och väntade på att jag kunde gå tillbaks till sovrummet, hämta nåt att klä på mig och väcka R. Efter en liten stund så kändes det som om sipprandet avtog och jag smög tillbaks in i sovrummet. Kröp "graciöst" upp i sängen igen, ruskade på R och berättade att vattnet gått. Han flög upp och tyckte att jag skulle skynda mig så att vi kunde åka direkt. Jag fick lugna honom med att jag inte hade ont än och att vi skulle börja med att ringa.

Ringde in till Karolinska Sjukhuset där barnmorskan ställde de vanliga frågorna. Jag informerade om att jag har en snabb förlossning med vattenavgång bakom mig redan. Barnmorskan tyckte att vi skulle ta det lugnt i alla fall efter som inga tecken på komplikationer fanns och eftersom jag inte hade fått några värkar ännu. Ta det nu lugnt och stressa inte in, var uppmaningen jag fick.

Efter samtalet var jag tvungen att byta binda, det sipprade fortfarande på rätt så bra. Då upptäckte jag att vattnet var blodblandat. Barnmorskan frågade om det var blod i fostervattnet men jag svarade ju nej efter som det inte var nåt blod i det första vattnet som kom. Blev lite skärrad efter som jag inte visste om det var ett dåligt tecken, så vi bestämde oss för att åka in direkt.

Klockan 04:10 anlände vi till Karolinska Sjukhuset. Blev inskrivna på plats och visades in i ett undersökningsrum. Blev ombedd att lämna urinprov, sen kom en sköterska och kopplade in CTG, jag tyckte inte om henne! Vet inte varför för hon sa egentligen ingenting. Kanske var det helt enkelt därför, hon verkade helt och hållet ointresserad av oss och det störde mig. Men jag hade inte tid någon längre stund att tänka på sköterskan då det fanns annat som var viktigare just då.

Klockan 04:59 kom barnmorskan in och skulle göra en vaginal undersökning för att se hur mycket jag öppnats. Livmodertappen satt så långt bak att barnmorskan inte kom åt den ordentligt. Hon kunde inte riktigt fastställa hur mycket det öppnat sig.

Fortfarande inga värkar, vi blev utskickade för att promenera. Vädret var vackert och luften var sval och vi gick ett varv runt sjukhuset. Det är ganska långt att gå runt ett så stort sjukhus, åtminstone när man "läcker" kontinuerligt och ens sambo envisas med att skämta hela tiden, det kom liksom små forsar tillsammans med sammandragningar varje gång jag skrattade. Promenaden tog ganska lång tid eftersom jag dessutom måste stanna och knipa vid varje skrattattack.

Klockan 06:00 Jag hade tröttnat på att promenera och började bli rejält trött, hade trots allt bara sovit 2 timmar under natten (somnade sent, uppe tidigt). Var törstig hela tiden och drack mycket vatten vilket resulterade i att jag var tvungen att springa och pinka hela tiden. Fortfarande sipprade det en massa vatten så bindorna byttes frekvent, hur mycket vatten får det plats där inne egentligen? Sammandragningarna började kännas mer och mer och för varje som kom så började det mer och mer likna värkar.

Klockan 06:57 hade jag kraftiga värkar med 5 minuters mellanrum. Dags för undersökning igen, 4 cm öppen och huvud centralt riktat ovanför spinae. Fosterljud avlyssnades utan anmärkning. barnmorskan konstaterade att det var dags att flytta in oss på ett förlossningsrum (äntligen!).

Barnmorskan och sköterskan trodde att vi skulle få en flicka. R blev något förvånad och berättade att läkaren som gjorde barnmorskan trodde att det var en pojke (vilket R trott benhårt sen dess, varför skulle läkaren ha fel, även om han bara gissade då det var svårt att få en bra bild). Detta gjorde att barnmorskan och sköterskan blev ännu mer övertygade om att det var en tjej. Själv sket jag totalt i vilket det började göra rejält ont och ut skulle ungen vilket kön det än må vara!

Barnmorskan talade om för oss att det var dags för personalbyte och att så fort dagpersonalen kom så skulle vi få komma in på förlossningsrummet. Yes! Jag slipper sköterskan, gillade henne inte som sagt, barnmorskan var ok men *rys* sköterskan gillade jag inte!

Klockan 07:26 Blev visad in till förlossningsrummet. Fick sjukhuskläder att byta till, det är jobbigt att byta kläder med fullt värkarbete. Det blir liksom svårt att koncentrera sig på nåt annat än värkarna. Blev sedan ombedd att gå på toaletten, det var också jobbigt men det gick faktiskt (trodde jag aldrig). Sedan tillbaks till rummet och jag fick kravla (det mest graciösa ord jag kan komma på som beskriver det hela) mig upp i sängen och sen fick jag huvudändan höjd så att jag halvsatt.

Den nya sköterskan var jättegullig och pratade med oss hela tiden. Både hon och barnmorskan var kanon. De undrade vad jag och R vill ha att dricka. Ville egentligen inte ha nåt men de ville att jag skulle dricka nåt sött så att jag fyllde på energireserven så det fick bli äppeljuice, R fick efterlängtat kaffe.

Klockan 07:40 Dags för undersökning igen, livmodertappen utplånad, 5 cm öppen, huvud fortfarande ovanför spinae, fosterljud utan anmärkning, CTG kopplades in och PVK och bastest togs. Nu blev värkarna riktigt otrevliga, sköterskan hjälpte mig att andas rätt och undrade om jag ville ha varma kuddar till ljumsktrakten. *rys* Inga varma kuddar här inte, jag tycker att det är högst obehagligt med värme när jag har ont. Sköterskan förklarade att hon kunde kyla kuddarna istället om jag hellre ville det. Bestämde mig för att det skulle kunna vara skönt.

Klockan 08:00 De kalla kuddarna var visserligen behagliga men inte hjälpte de speciellt och dessutom så kylde dom en väldigt kort stund sen kändes dom inte alls.

Klockan 08:30 Sköterskan undrade om jag ville börja med lustgas vilket jag inte hade nåt emot. Först så instruerades jag och R om hur den skulle användas sen satte hon igång gasen med 50/50 blandning. Som tur var så hade jag inget problem med att andas i masken den här gången (fixade inte det vid förra förlossningen det kändes som om jag skulle kvävas). Värkarna började kännas extremt obehagliga.

Klockan 08:52 Smärtan var i det närmaste outhärdlig fast ändå uthärdlig, svårt att förklara känslan. Värkarna kom i tvåfas, en värktopp och så sjönk den till hälften och så kom det en ny värktopp direkt inpå den första och sen sjönk det nästan i botten. Så fick jag ett par sekunders vila och sen började det om igen.

Lustgasmasken for upp och ned i takt med värkarna, vet inte om den hjälpte fysiskt egentligen men det stack i kinderna så nåt fick jag i mig iaf och rent psykiskt gjorde den underverk. Jag hade nåt att arbeta med och att fixera mig vid. R höll koll på att jag använde gasen rätt och sa till mig när han såg att värken var på väg att klinga av eftersom han tyckte att jag hängde mig fast vid masken lite för länge emellanåt.

Barnmorskan och sköterskan hade lämnat oss ensamma sen jag fick lustgasen. Vi hade en monitor som mätte förlossningsarbetet och R hade fått instruktioner om när det var nära förestående och han skulle ringa på klockan (om de inte kommit tillbaks innan dess).

Plötsligt under en värktopp som inte var att leka med så kände jag ett fruktansvärt tryck och en våldsamt läskig känsla i hela baken. Helvete nu sprack ändtarmen var min första tanke. Jag var helt övertygad om att hela skiten därnere exploderade, det var hemskt! När värken klingade av så hann jag precis tänka "var det där en krystvärk tro" men sen slog jag det ifrån mig lika snabbt. För så kändes det minsann inte förra gången, då var det mer en känsla av att "du måste gå på toa och du kan helt enkelt inte låta bli även om du försöker". Så kom nästa värk och explotionskänslan kom tillbaks med ny och ökad styrka, då förstod jag att det måste vara krystvärkar. Jag var helt övertygad om att allt hade gått sönder.

Var tvungen att vänta till värken klingade av så att jag var i stånd att prata, lyckades väsa fram ett "ring på klockan" till R som inte riktigt hängde med till en början. "Ska jag ringa på klockan?" frågade han, "RING PÅ KLOCKAN DEN KOMMER!!!" lyckades jag "ryta" fram med en ny väsning. Då tog det fart vill jag lova! In kom barnmorskan och sköterskan springande medan jag vrålade för fullt.

Jag sa knappt ett ljud vid förra förlossningen och har alltid varit ganska stolt över det av någon anledning, men den här gången var det som om någon sorts urinstinkt tog över och jag flöt helt enkelt bara med och vrålade. Det gjorde ju skitont så varför skulle man inte vråla? Dessutom var det enormt skönt, primitivt och skönt, jag tror att det hjälpte mig igenom smärtan och jag är inte mindre stolt över min bedrift för det.

Barnmorskan fick be R om hjälp att få av mig trosorna, jag var liksom inte till mycket hjälp (hade annat för mig än att lyfta på häcken!). När nätbrallorna väl var av så tittade halva huvudet redan fram. "En massa hår" sa R lyckligt (han har varit helt övertygad om att barnet skulle vara skalligt för det var han själv när han föddes). Plötsligt sa barnmorskan att jag skulle ta det lugnt och försöka hålla igen (precis som om det gick!) efter en liten stund sa hon att jag skulle ta i och det gjorde jag. Jag tror aldrig att jag tagit i så mycket i hela mitt liv (eller vrålat *garv*).

Klockan 08:56 Plötsligt kände jag hur nåt halt och varmt forsade ut ur mig och 08:57 var han född, vår lilla pojk. Jag var faktiskt den första som såg att det var en pojke, när barnmorskan lyfte upp honom så såg R bara baken på honom eftersom han var med vid fotändan (djupt fascinerad och rörd).

En pojke(som dessutom hade hår)! Liten skrek omedelbart med hög stämma, tystnade sen på mitt bröst där han låg och betraktade världen med halvslutna ögon. Han var lite blå i huden då han kom men blev snabbt skär och fin. Han vägde 3925 g och var 51 cm lång. Huvudomfång 34.5 cm.


Tänk att det redan gått åtta hela år sedan vår första fina pojke kom till världen! Grattis på födelsedagen älskade unge! celebrate


4 kommentarer:

  1. Grattis Grattis! Förstår inte hur du kommer ihåg allt så detaljerat...änskar att jag också kommer att göra det när det är dags för mig.

    SvaraRadera
  2. Att läsa en förlossningsberättelse är lika underbart varje gång. Grattis!! Carin R

    SvaraRadera
  3. Hulda, jag har skrivit mina förlossningsberättelser på bb eller direkt när vi kommit hem medan jag haft allt i färskt minne. Sen sparar jag dem. Kul att ha i framtiden till barnen. Även mormor och farmor har uppskattat läsningen. :-)

    Dotterns fick jag däremot tänka mig tillbaka till för då skrev jag bara ned hälften.

    SvaraRadera
  4. Åh, vad fantastiskt det är. Jag börjar gråta! :)

    SvaraRadera