torsdag 28 januari 2010

Snö, snö och åter snö!

Det senaste dygnet har bjudit på snö. Snö i massor på både längden och tvären. Så pass med snö att vi varit insnöade idag! Både bil och utfartsväg måste skottas fram för att man över huvud taget ska komma ut på "stora vägen" och ta sig någonstans.




Känns som om det kommer liiiite olägligt med tanke på tillståndet här men än så länge har det varit lugnt. Nu har maken kommit hem och skottar som bäst fram både bilar och utfart. Så snart kan jag koppla av igen.



tisdag 26 januari 2010

Röjningsryck!

Röjningsryck har jag haft senaste veckan. Det är ju så mycket som man vill ha klart innan den nya familjemedlemmen anländer. Tiden går och det beräknade leveransdatumet närmar sig med stormsteg. Tänk att tiden kan gå både fort och sakta på en gång!

Det tog sin lilla tid att bli klar men nu har jag då äntligen röjt undan att skrot i sovrummet. Ja, inte precis allt men det allra mesta. Man orkar inte så mycket åt gången när man är höggravid och det börjar bli dags när som helst. Men har man bara lite viljestyrka så går det mesta. Nu står till och med spjälsängen monterad och väntar.


Tanken är att spjälsängen sedan ska stå intill vår säng med ena långsidan bortmonterad. På så sätt kan vi samsova men ändå se till att lillebror har lite egen space och att man själv får rörelseutrymme. Men så länge jag är stor och tung och behöver lite plats för att ta mig ur sängen är det bättre att den står bredvid och väntar.


Det bara bäddning av spjälsängen kvar och lite allmänt småplock att fixa. Mormor är på plats och ska bo här de närmaste fjorton dagarna (om det behövs) så att det finns någon hos barnen när det drar igång. Så nu är vi helt redo för lillebrors ankomst.

Awards!

Jag har fått inte mindre än två awards senaste tiden! :-)




Den ena kommer från Kallblodet och den andra från Made in Hstd.


Med utmärkelsen följer att jag ska:
  • kopiera awarden till min blogg

  • länka till personen som gett mig awarden

  • berätta sju intressanta fakta om mig själv

  • Välj sju andra bloggar att ge awarden till

  • länka till deras bloggar

  • lämna en kommentar i deras blogg med information om att du gett dem en award.


Här kommer då sju "intressanta" saker om mig:

  1. Jag gillar folkmusikrock typ Hedningarna och Garmarna.
  2. Jag var syntare/svartrockare som tonåring.
  3. Jag är vallonättling.
  4. Jag älskar engelska deckare både i film och bokform.
  5. Jag spelade fiol i 7 år.
  6. Jag är släkt med skådisen som spelar Sjökvisten (handlaren) i Åsa Nisse filmerna på min fars sida och familjen Glenmark på mors sida.
  7. Jag är mörkrädd/spökrädd.


Denna award ger jag vidare till följande bloggare:



tisdag 19 januari 2010

Då var BB-väskan packad!

Det tog sin lilla tid att ta sig i kragen och packa den där väskan. Eller väskorna i mitt fall, jag har seriösa problem att packa lätt. *s*

En liten väska med bebisrelaterade saker och en liten väska till mig. Nu är det bara sånt som används dagligen som ska fyllas på. Toalettartiklar, tofflor, kamera, mobil och laddare. Sen klarar jag mig nog. Annars får maken åka hem och hämta mer grejor. *s*




Visst är småkläderna fina genuina 70-talare. Det blå setet har både jag och min syster haft som små. Sedan här även alla mina barn haft det. De bruna sparkisarna var mina allra första små byxor. Dem åkte jag hem från BB i en gång i tiden. Det gjorde även min förstfödda och nu tänkte jag att min sista ska göra det också. Det brun/vita setet har jag fått av en snäll tjej på Fl. Visst är det bedårande. *love*


måndag 18 januari 2010

Hela arton år sedan!

Nu, precis nu för arton år sedan låg jag med grymma värkar!

Fast egentligen så startade det redan några dagar innan då jag var på besök hos barnmorskan.

Minns att jag gick dit i lugn takt. Satt en stund i väntrummet och blev sedan upphämtad av barnmorskan. Hon såg lite förvånad ut över att jag var där. Hon trodde inte jag skulle dyka upp till detta besöket eftersom jag gick på övertid.

Fick ett stick i fingret, lämnade urinprov och tog blodtryck. Dessvärre så var det protein i urinen och blodtrycket var högt, mycket högre än normalt. Barnmorskan frågade mig om jag hade sprungit dit vilket jag förstås inte hade gjort. Springa är inget man ens tänker på när man är gravid i 41:a veckan, jag lovar!

Jag fick lägga mig ned på en brits och vila i tjugo minuter. Sedan tog man ett nytt blodtryck. Det hade inte förändrats trots att jag mer eller mindre sov. barnmorskan blev orolig och ville att jag skulle in till Karolinska sjukhuset direkt och bad mig hälsa dem där inne att de inte fick skicka hem mig igen.

Ringde min mor som kom och hämtade mig och skjutsade in mig till KS. Där tog man åter igen samma prover och trycket låg fotfarande högt även om det sjunkit något. Man gav diagnosen havandeskapsförgiftning och jag lades in för observation och igångsättning.

Där låg jag inlagd på sjukhuset, man tog en ctg-kurva varannan timme för att hålla koll på hur bebisen i magen mådde och man kollade tryck och annat regelbundet. Jag hade oerhört tråkigt. Problemet var att jag inte kände mig sjuk, jag mådde som vanligt och var tvingad till sängläge. Jag fick inte ens gå ner till sjukhuskiosken och köpa något att läsa. Usch vad jag vantrivdes!

Efter ett par dagars sängläge och kontroller så beslutades det att jag skulle sättas igång närmaste måndag (detta var i slutet av veckan). Jag förstod knappt vad detta innebar förutom att bebisen skulle ut på måndagen på något sätt.

Så vaknade jag den artonde januari 1992. Klockan var runt 07:35 och jag behövde kissa. Rullade ur sängen och smög in på toaletten, jag ville ju inte störa någon av de andra patienterna. Gjorde det jag skulle och smög tillbaka mot sängen. Halvvägs genom rummet känner jag hur det sipprar vätska mellan mina ben. Helvete tänkte jag, jag var ju för sjutton nyss på toa. Muttrade lite för mig själv och hasade tillbaka till toaletten.

Satte mig ned och det fortsatte sippra en stund sen avtog det. Tänkte att det var väl på tiden. Tog ett gäng pappershanddukar och började torka upp från golvet utanför. Medan jag gör det känner jag hur det fortsätter sippra vätska längst benen. Då slog det mig att det kanske var vattnet som hade gått.

Jag gick försiktigt bort till "min" säng. Satte mig längst ut på kanten och ringde på klockan. Strax var en sköterska inne i rummet. Jag viskade att jag trodde mitt vatten gått och att det nog behövdes torkas ordentligt på golvet. Plötsligt blev det liv och rörelse. En bm tillkallades och man konstaterade snabbt att visst var det vattnet som gått. Man konstaterade också att det var mekonium i vattnet dvs bebis har börjat tömma tarmen vilket medför risk för infektion och andningsproblem.

Medan personalen gick för att varsko förlossningen att jag var på väg ned så ringde jag min mor som hade lovat att vara med. Sedan lade jag mig ned och väntade på vad som komma skulle. Vad det var hade jag nog inte riktigt greppat än. Dessutom var det ju första gången, ag hade ingen som helst aning om vad jag hade att vänta mig. Lika bra det kanske. *s*

Jag kördes ned till förlossningen liggandes i sängen. Väl där nere blev jag anvisad en förlossningssal. Där ställdes jag och sängen. Sedan kom barnmorskan och undersköterskan som skulle vara med vid min förlossning in och presenterade sig. Jag blev lämnad ensam någon minut sedan kom min mor instormande. Precis just då kom första värken. En halvtimme efter konstaterad vattenavgång drog det igång och det rejält!

En sak jag minns mycket väl var att man mitt under värkarbetet ville att jag skulle byta säng från den jag rullades ned i till den som stod i förlossningssalen. Att kliva ur, gå över golvet och häva mig upp i den andra sängen var ett av de absolut värsta tillfällena under hela förlossningen! Helt absurt men jag minns som sagt fortfarande hur vidrigt jobbigt det var! *s*

En annan sak jag minns är att de försökte kväva mig med lustgasen. Nä, skämt åsido försökte man väl snarare ge mig lite lindring men det fungerade inte. När man lade masken över min mun och näsa fick jag panik. Kunde inte andas alls så den gick bort. Man försökte till och med skruva av själva andningsmasken och gav mig slangen direkt i munnen men jag har ett vagt minne att jag slängde den på någon (försökte i alla fall).

Det var fruktansvärt intensivt. Värkarna kom väldigt tätt och jag hann knappt hämta andan mellan dem. Dessutom har jag något som kallas dubbla värktoppar. Det innebär att när det kommer en värk så kommer den, stegrar, toppar, drar sig tillbaka och sedan istället för att man får en paus så stegrar den igen utan att gå ända i botten så att säga.

Efter ett tag så lämnar barnmorskan av någon anledning rummet. Jag minns inte varför (var för upptagen med annat skulle jag tro). Precis just då känner jag hur hela kroppen hysteriskt vill pressa på. Sagt och gjort, jag krystar!

Jag ser fortfarande svängdörren framför mig som svängt inåt och är tillräckligt öppen för att jag ska se barnmorskans rygg genom den. Min mor ropar att jag krystar och barnmorskan vänder tvärt och far in genom dörren i flygande fläng.

En timme och fyrtiofem minuter efter första värk kommer krystvärkarna. Efter femton minuters krystande glider ett litet litet huvud ut. Ett ilsket litet sådant som skriker högljutt så fort munnen blivit fri. Efter det slank den lilla hala kroppen ut.

Den artonde januari 1992 klockan 10:30 är en liten ilsken flicka född efter en intensiv men okomplicerad förlossning. 3720 g tung, 52 cm lång och med ett huvudomfång på 34 cm. Välkommen till världen älskade Nikki!




lördag 16 januari 2010

Idag ska vi fira!

I eftermiddag är det firande på schemat. Vi (det vill säga släkten) ett härligt gäng på 14 personer ska ut på restaurang och fira dotterns kommande 18 års dag! Egentligen så tar vi ut det hela lite i förskott men det är ju så mycket mer praktiskt att göra sådant på helgen än på en måndagskväll.

Tänk att jag för hela 18 år sedan låg i en obekväm säng på Karolinska Sjukhuset och bara väntade på att något skulle hända. Vänta fick jag göra i nästan två dagar till och oj vad tråkigt jag hade. *s*

Det känns inte som det var så länge sedan. Tänk vad tiden går fort, och vad märkligt det är att man kan tycka att några veckor är lång tid medan åren bara flyger förbi.

Idag sitter jag ännu en gång och väntar, det är bara 19 dagar kvar till lillebrors beräknade ankomst idag. Tänk att jag snart kommer att ha både ett vuxet barn och en liten nyfödd!


Min vackra dotter. :-)


fredag 8 januari 2010

Godmorgon typ...

Kravlade mig ganska nyss upp ur sängen. Det är väldigt lätt att få dåliga vanor när man har lov. Hela familjen lägger sig lite för sent och går upp alldeles för sent.

Har haft en sån där riktig skitnatt igen. Började med lätta gallkänningar igår kväll så jag packade ihop och tog tablett och gick och lade mig. Kändes ok då men så fort jag legat en stund så blev det bara såååå otroligt jobbigt.

Hade smort in mig ordentligt innan jag lade mig. Kändes som en bra idé då eftersom jag var rejält torr. Saken är bara den att det kliade och kliade och kliade. Dessutom fastnade jag i lakanen hela tiden när jag så där lite osmidigt försökte ändra ställning. Irritation på max kan jag säga. Gallont, klia, fastna, morra!

Som om det inte var nog så vaknade minibusen och var ledsen precis när jag slumrat till. Tog mig ett tag att inse att maken inte uppmärksammat det och det tog ytterligare ett tag innan jag hävt mig ur sängen. Maken kommer samtidigt som jag och tar minibusen. Jag återgår och försöker sova igen. Går inte! Nu har visserligen gallan lugnat sig men jag har ont i revbenen på ena sidan och kan inte ligga åt det hållet. Då återstår rygg eller vänster sida. Inget känns bekvämt. Man kan ju tycka att det var besvär nog men icke, då börjar jag få pinvärkar som kommer och går.

Pinvärkarna är som riktigt överjävlig mensvärk (då jämför jag med den rejäla mensvärk jag har som ogravid och plötsligt känns den rätt fjösig). Man får alltså ligga och andas samtidigt som man försöker slappna av men sluta ville det inte.

Skiten höll på hela natten, eller rättare sagt så länge jag var vid medvetande, lite då och då domnade jag uppenbarligen bort. Sover gör jag först fram emot tidig morgon. Därav att jag inte tar mig ur sängen fören runt tiotiden. Vad härligt det ska bli på måndag när skola och jobb börjar igen - NOT!

Dagarna är bättre. Visst har jag ont ibland men det är annorlunda när man är uppe. Så länge jag inte behöver göra något fysiskt ansträngande så är det fysiskt okej. Dagtid är det mest humöret som tryter eftersom jag är trött. Visst jag är väl inte direkt i form då allt stränar och tar emot men nätterna är ju sjuka just nu. Och det är "bara" 27 dagar kvar till bf. 27 härliga sömnlösa nätter att se fram emot...


tisdag 5 januari 2010

God fortsättning!



Ja, god fotsättning gott folk! Här har det varit tyst länge inser jag. Jag har haft intentionen att göra något åt det en längre tid men av någon orsak så har det dragit ut på tiden ändå. *skäms*

Här har det klarats av julstök och julfirande såväl som nyår. Det hinns med ganska mycket på kort tid ibland. Så nu är det god tid för en sammanfattning.

Kvällen innan julafton kokades det skinka, förbereddes allmänt inför julafton och gran införskaffades och piffades till. Nu föll det sig så att vi har lyckats tappa bort en av lådorna med julsaker (hur det nu gått till) och där ligger mesta delen av julgranspyntet. Vi fick helt enkelt piffa till med de små medel vi hade att tillgå. Dessutom har vi nog i vår familj en något avvikande trend, vi har nämligen lyckats få hem de i granväg absolut fulaste exemplar man kan tänka sig. Men vad sjutton, det är ju gran och det luktar gott. Barnen verkar inte bry sig iaf och vi andra vi får oss iaf ett gott skratt när vi ser på eländet.


Allvarligt, slår ni denna skapelse i fulpoäng? :-D

Julafton firades i Stockholm. Först var vi upp en sväng till min mormor på äldreboendet och firade med henne en stund. Hon kände sig inte pigg nog att komma med hem till mor så hon stannade kvar hemma hos sig.

Vi andra dvs min mor med man, min morfar, min syster med barn och min egen familj tog oss vidare hem till mor. Min mor hade en betydligt stiligare och mer genomtänkt gran än vad vi har. *garvar*



Hemma hos mor fikades det, åts julmiddag, fikades mera, spelades musik och stökades runt allmänt. Det är ganska praktiskt att ha en egen lekledare i familjen. Min mors man är entertainer till yrket och håller alltid igång ungarna. Ofta innebär detta inblandande av instrument av olika slag. Julafton var inget undantag. Barnen och gubben spelade så det stod härliga till.




Efter lång väntan dök så äntligen tomten upp. Tänk att de stora barnen som innan hävdat bestämt att det inte finns någon tomte så snabbt tappar sin inställning och bara omfamnar den konstruerade verkligheten. Ja, inte den allra äldsta då, hon sveps inte med i tron på tomten längre inte ens för en kväll. *s*







Mellandagarna spenderade vi hemma i lugn och ro. Nyårsafton också. Vi åt god mat med efterföljande god efterrätt. Sedan spenderades väntan på tolvslaget med att ligga slängda i soffa/fåtöljer utrustade med kuddar och filtar. Det tittades på tv och åts onyttigheter.

Vid niotiden hade minibusen somnat i sitt soffhörn och en dryg timme senare sov även mellanbusen. Strax innan tolvslaget vaknade dock minibusen och var ledsen. Tyvärr blev det inte så mycket bättre när fyrverkerierna började då han är lite skotträdd plutten. Vi tittade i alla fall ut genom fönstret på de vackra färgerna på himlen sen ville han gå upp till sängen. Skålade gjorde vi i äppelcider i år då pommacen var slut. Det var i alla fall flaska med smällkork så det kändes lite nyårsaktigt. Mellanbusen han sov igenom alltihop. Vi försökte väcka honom men utan resultat.

Pysselmässigt har senaste tiden varit så där halvproduktiv. Först innan jul så var det ju mössa och sjal som färdigställdes till dottern. Ingen bra bild tyvärr men åtminstone en där man ser mössan om än inte i detalj. Bilden är från julaftonsmorgonen då vi hade julklappsutdelning här hemma innan vi åkte. Sjalen syns i knät vid "lappen". Jag ska be henne ta en bild sen så att jag kan visa ordentligt.



I mellandagarna har jag mest stickat provlappar. Inte så kul men jag hade lite saker jag ville testa och se hur de blev. Lite sjalfunderingar bland annat och då måste man prova lite innan man gör några ordentliga ansträngningar. Förutom provlapparna har jag stickat en mössa i väpnarmodell till min man. Han frågade faktiskt för ett tag sedan om jag inte kunde göra en mössa till honom. Sen fick han skissa en bild av vad han tänkte sig formmässigt och sedan kollade jag mönster och satte igång. Maken blev nöjd och har använt mössan dagligen sedan dess. *glad* Ska försöka smygfota honom någon dag så jag kan visa upp skapelsen också. *s*

Jag har också lyckats få till två par små sockar till lillebror. Lite svårt att sticka sockar till en liten som inte fötts än. Man har ju ingen som helst aning om hur stora fötter han kommer ha. Eller hur mulliga ben han har. Det slutade med att jag bestämde mig för att göra hällösa sockar. Det känns smartast då de också kommer att räcka längre. Jag stickade ett skaft i vanlig resårstickning som ajg sedan lät gå över i spiralstickning (förskjuten resår) då detta formar sig bäst efter foten vid användning. Sedan när jag tyckte sockan var lagom lång så avslutade jag med en slätstickad tådel precis som på vanliga sockorna. Tycker det blir snyggast så.



Så här blev resultaten. Ett par apelsinorange som matchar omlottkoftan och ett par brunmelerade som matchar den bruna hjälmmössan som jag tidigare stickat. Det blir säkert fler småsockar framöver för jag har en hel del garn som det är lagom mycket kvar av till små sockar.